Justin Drew Bieber SWE - Sveriges största blogg om Justin Bieber!

Fråga: När kommer nästa?
Svar: Jag ska försöka publicera en varje vecka (dvs varje helg)

Det var nu slutet av min femte dag i den nya skolan och det har inte alls hänt mycket. Emmy och jag har kommit varandra väldigt nära. Och han, den där Justin, ger mig blickar då och då under skoltid men vi har inte sagt något mer till varandra. Jag trivs här, bättre än jag trodde. I den förra skolan hade jag inte så många vänner eftersom jag bytte till den när jag precis fått min diagnos. Jag startade kemoterapin nästan direkt och hann därför nästan aldrig vara i skolan, så jag saknar egentligen ingen därifrån. Men däremot om jag skulle flytta härifrån nu, efter fem dagar så skulle jag sakna Emmy, Caroline och Ellen. De hade på något sätt redan lyckats bli mina bästa vänner redan efter fem dagar.

Caroline knäpper med fingrarna framför mig. - Jorden till Alice!

Jag rycks ur mitt tänkande och ler ursäktande emot henne.
- Vi tänkte sova över hos mig ikväll. Vi planerade det redan förra veckan då mina föräldrar sa att de skulle åka bort. Fortsätter Caroline när hon märkt att jag är i verkligheten igen. 
- Vill du också komma? Frågar hon och ler.
- Jag och mamma ska till sjukhuset nu, för att prata med läkare, men jag kan höra med henne och återkomma? Säger jag på ett frågande sätt.
Caroline nickar och ler emot mig. - Det blir toppen, men hörni tjejer, vi ses ikväll!  Säger hon medan hon börjar gå mot sin bil.
Jag säger hejdå till de andra tjejerna som också går emot sina och jag sätter mig ned för att vänta på mamma. Precis då rullar en skateboard utan människa förbi och snart kommer Justin springandes. När han kommit ikapp den plockar han upp den och får samtidigt syn på mig. 
- Alice. Säger han och ler.
- Justin. Svarar jag med ett litet skratt.
Han slår sig ned bredvid mig på bänken. - Vart har du gjort av Emmy, Caroline och Ellen då?  Frågar han sedan. 
- De åkte precis. Vi ska ses senare ikväll hos Caroline.
- Jaha, vad händer där då? 
- Vi ska sova över med varandra bara! 
Han nickar okej. Plötsligt ropar en bunt killar på honom och han höjer handen till svar. Han reser sig och ser på mig. 
- Jag måste dra. Vi borde hänga någon gång! 
- Absolut. 
- Jag hör av mig! 
Jag nickar och han sätter full fart på skateboarden bort till killgänget och precis därefter kommer mamma. 

- Alice Fuller. Ropar doktorn som precis kommit ut i väntrummet.
Mamma reser sig upp och jag strax efter henne, vi tar våra saker och följer efter doktorn längst den vitmålade korridoren. Plötsligt svänger han in i ett rum och vi följer efter. Han ber mig sitta på sängen efter att han hälsat på både mig och mamma. Även detta rum är vitmålat med en säng, en stol för medföljare så som mamma och ett skrivbord för doktorn samt skåp med utrustning.
- Okej Alice, jag ser att du redan gått igenom kemoterapi en gång innan. Hur mådde du efter det? 
- Sådär, jag var väl väldigt svag i början och blek och så. 
Jag gillar inte att svara på doktorns frågor och svarar inte mer än så, utan mamma får förklara resten. När vi svarat på rutinfrågor för människor med cancer får jag gå för att rönka magen där cancern sitter. Och efter rönken säger doktorn att vi får komma tillbaka om några dagar då de tagit en ordentlig titt på bilden jag just tagit i rönken. 
-Tänk om den kommer tillbaka? Säger jag till mamma när vi går ut från sjukhuset.
- Du klarar det här Alice. Vi klarar det här. Säger mamma med oro i rösten, som hon försöker dölja. 


På kvällen


När vi kommit hem hade jag stort sätt bara slängt upp min väska på sängen, packat ner lite kläder, min pyjamas, tandborste, mobilladdare, några filmer och lite smått och gott att tugga på för mig och tjejerna. Sedan hade jag bett mamma om skjuts och nu står jag här, utanför Carolines dörr redo för att sova över.

Caroline öppnar dörren några sekunder efter att jag plingat på och ler stort mot mig.
- Hej! Vad bra att du kom, vi har precis beställt pizza! 
- Hej!
Caroline ger mig en gest som betyder något i stil med ”stig på” och jag kliver in i huset. När jag tagit av skorna visar hon mig runt i det stora huset och lagom till rundturen är slut plingar det på dörren och pizzan har kommit. Medan vi tar in den fixar Ellen och Emmy tallrikar till vardagsrummet där vi ska sitta. 
- Hugg in tjejer! Säger Caroline och tar för sig.

Plötsligt brister Ellen ut i skratt och Caroline likaså. Emmy tittar på mig med en konstig blick och även jag brister ut i skratt när jag ser på henne, runt hela munnen har hon smältost som hänger som skägg ungefär. Hon ser ännu mer frågande ut och repeterar hela tiden frasen ”vad är det?”. 
- Du... Börjar Caroline men kan inte avsluta meningen eftersom skrattet fortsätter komma.
- Du har.. 
- Har du odlat skägg? Frågar jag mellan skratten.
Emmy ser på mig återigen med en konstig blick igen. Caroline håller upp telefonen med omvänd kamera så att Emmy kan se sig själv. Även hon brister ut i skratt då hon ser sig själv. I ungefär tio minuter skrattar vi ihjäl oss alla fyra och sedan lugnar det sig äntligen. Och när vi väl lugnat oss har vi skrattat så magarna gör ont och tappat lusten att äta för tillfället så pizzan får åka in i kylskåpet och filmen vi valt slås igång istället. Vi kurar ihop oss i soffan till skräckfilmen som i full rulle.

Mitt i den läskiga delen av filmen knackar det plötsligt på fönsterrutan i köket och i kör med tjejen i filmen skriker vi alla fyra högt. Med stora ögon ser vi på varandra och sedan mot fönstret där ljudet kommit. Snart knackar det på fönstret i hallen och vi skriker ännu högre och hoppar närmare varandra. Emmy slår av filmen och vi sitter där knäpptysta alla fyra. Man kan nästan höra hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen på oss alla. Emmy viskar hur typiskt äkta skräckfilm vi befinner oss i just nu. För hur ofta händer inte det såhär i dem? Karaktärerna ser på en skräckfilm och sedan händer de dem något. Ellen viskar åt henne att vara tyst och när Emmy blivit tyst hör vi hur några smyger runt huset och viskar. Plötsligt blir det knäpptyst. Det ända vi hör är oss själva andas, och våra hjärtan bulta. Knackningen som kommer på fönstret i vardagsrummet skrämmer oss alla och vi skriker nu högre än vad vi gjort de två andra gångerna. Emmy är först med att sluta då hon ser vilka det är. Hon petar på oss och säger åt oss att vara tyst och jag, Ellen och Caroline slutar även vi. Emmy reser sig upp och öppnar altandörren. 

-Ni borde skämmas rejält! Säger hon åt killarna utanför.
Strax kliver killarna in efter Emmy och ler stolt. Caroline och Ellen blir båda arga de också och jag kan inte låta bli och le när jag ser att Justin är en av dem. Justin ser på mig och småler innan han omfamnar Ellen som kommit för att krama honom. 
- Blev du rädd? Frågar han mig när han kommer fram.
- Skulle inte du blivit rädd om det hände dig?
- Det klart jag skulle, vi väntade ju på exakt rätt tillfälle att börja.
Jag ger honom en liten smäll på axeln och skrattar åt honom samtidigt som jag skakar på huvudet. Justin flinar mot mig innan han går tillbaka till killarna som bestämt sig för att dra vidare och lämna oss till vårat. Precis innan han går ger han mig en sista blick och blinkar med ena ögat. Sen är han och de andra killarna borta igen.
- Jag tror visst någon har en beundrare! Säger Ellen retsamt. 
Jag ler emot henne och kryper upp i soffan tillsammans med tjejerna som valt en ny film. Denna gång, ingen skräckfilm. 

VIKTIGT: Justin är inte känd ännu.

”Jag heter Alice, jag är 17 år och har cancer.” Jag har gått igenom meningen så många gånger så den fortfarande ekar i huvudet på mig. Hela morgonen har jag mumlat den för mig själv om och om igen. Och för varje ny gång jag säger de låter de ännu mer fel än gången innan. I morgon skulle jag behöva säga de - högt, inför alla de nya klasskompisarna. Jag ser inte ut att ha cancer, jag har tjockt brunt hår på huvudet, det är ett typiskt misstag man gör. När man ser en flintskallig tjej tänker man gensat "stackare", men det finns faktiskt de tjejer som trivs utan hår och de tjejer som har cancer och hår. Medan tankarna sjunker in och undrar hur den nya klassen kommer vara lutar jag huvudet mot nackstödet på bilsätet och följer vägen med blicken. I ögonvrå ser jag hur mamma tittar på mig. Min mamma, hon heter Miranda och fick mig som 18 åring, vilket gör henne till 35 år gammal. Hon har axellångt blont hår, blåa ögon och ett fläckfritt ansikte. Hon är egen företagare sedan några år tillbaka och har startat ett någorlunda berömt skivbolag. Hon driver även en cancerfond på sidan av jobbet och det är hennes passion, att hjälpa andra. I baksätet av bilen sitter min lillasyster Leah hon är 8 år gammal med brunt långt hår och bruna ögon. Leah är som vilken flickig flicka som helst, älskar rosa, hästar och dockor. Vi är inte helsyskon eftersom min pappa lämnade min mamma när hon fick reda på att hon var gravid. Leahs pappa är inte heller med i bilden, men det är för att han gått bort då han var med i en bilolycka när Leah bara var några månader. Sen dess har det varit vi tre, tills nu. Mamma har dejtat en kille, Mason, i några år och vi ska nu flytta in hos honom, och jag och Leah är helt okej med det.

Mamma svänger in på en lång uppfart och efter några sekunder skymtar ett hus bakom häcken. På trappan som leder till ytterdörren på det stora vita huset står Mason. Hans bruna hår ser ljusare ut än vanligt på grund av solen som ligger rakt på. Han ler stort när vi kliver ut ur bilen.
- Äntligen! Säger han och kramar om mamma sedan kramar han Leah och hälsar på mig.
- Flyttbilen kommer nog alldeles strax den också. Säger mamma och spanar mot uppfarten.
- Kom så går vi in och tar något till lunch så länge. Säger Mason och tar Leahs hand.

När vi kliver innanför dörren möts vi av en vitmålad hall med svarta detaljer, en helkoppspegel med svart ram tar upp väggen till höger tillsammans med kläd- och skoställ även de var svarta. Till vänster om ytterdörren är två vitmålade breda trappor, en som leder till övervåningen och en som leder till källaren. I det höga taket sitter en kristalkrona och lyser upp hela hallen och ger den en mjuk färg.
- Medan mamma och jag plockar fram kan ni alltid se er omkring, på övervåningen är era nya rum. 
Mason och mamma försvinner in i köket och Leah tar förtjust tag i min hand och drar med mig till övervåningen.

När vi kliver upp från sista trappsteget möts vi av ett sällskapsrum med en stor soffgrupp, bokhyllor och en liten hörna ser mer ut som ett kontor. Till höger om trappan ligger två sovrum, Mamma och Masons och Leahs. Hon blir stormförtjust i sitt ljusrosa rum och hinner stöka till allt innan jag hunnit svänga till vänster och öppnat min dörr. Jag möts av ett vitmålat rum. Mitt i rummet, står en dubbelsäng med två sängbord. Mitt emot sängen står en vit byrå med en tv på. Ovanför sitter tomma tavellister och väntar på mina tavlor. Väggen lägnst in i rummet är full av garderobsdörrar som går från golv till tak. Själva dörrens vägg är brydd med en helkropsspegel i shabby chic stil och bredvid står ett skrivbord även det i shabby chic, ovanför skrivbordet sitter tre hyllor för mina böcker. Jag är helt förtrollad av det fina rummet  och kastar mig på den mjuka sängen. Jag kravlar mig strax ur den och går mot garderobsdörrarna för att utforska hur stort det faktiskt är. Jag drar i lådor, kollar in detaljer i rummet och så vidare, jag är med andra ord helt bortkopplad från verkligheten och har därför inte hör hur mamma ropat att det är mat. Jag rycks ur den värld jag varit i av en knackning följt av mammas röst som sagt åt mig att komma och äta.

På kvällen

-Det här är nog din sista kartong Alice. Säger mamma och släpper ner den på golvet innan hon fortsätter. - Är du säker på att du orkar själv eller vill du ha hjälp?
- Jag orkar, jag tänkte bara packa upp kläderna sen titta på film. Okej?
- Ropa om det är något. 
Jag nickar och sjunker återigen i min lilla värld för att fortsätta packa upp kläderna ur kartongen för att sedan lägga dem på sängen och sedan hänga upp de, lägga det i lådor eller på hyllor.

En halvtimme senare är jag klar med kläderna och skjuter iväg de andra kartongerna till ett hörn av rummet. Jag tar min handduk som mamma lagt fram åt mig så jag ska kunna duscha och går för att göra just det. När jag kliver ur duschen virar jag handduken runt mig och går återigen till rummet. Jag kliver i pyjamasen och i byrån där tvn står har jag lagt i mina filmer i en låda. Jag väljer en och slänger mig sedan i sängen för att gosa ner mig. Mitt i filmen slår tankarna mig att i morgon börjar jag skolan. En ny skola. Jag suckar, imorgon måste jag säga den där meningen. Igen.
- Jag heter Alice, jag är 17 år och jag har cancer. Mumlar jag för mig själv innan jag hinner somna.

Första dagen i skolan. 

Mamma kör mig till skolan och jag säger hejdå innan jag hoppar ur bilen glad över att slippa ta bussen första dagen. När jag kliver in i den stora byggnaden möter en tjej upp mig nästan samma sekund och räcker fram handen.
- Hej, jag heter Emmy. Vi ska gå i samma klass.
- Hej, jag heter Alice. Säger jag förvirrad innan jag fortsätter. - Hur visste du att jag var den nya? 
Emmy rycker på axlarna. - Liten förort, så vi vet liksom redan vilka alla som går här är och då är det lätt att veta vem den nya är. Kom, jag följer dig till lektionen.
Emmy drar med mig och två andra tjejer kommer upp jämsides med oss.
- Det här är Alice. Säger Emmy och pekar på mig.
- Hej, jag heter Caroline och det här är Ellen. 
- Hej! Svarar jag och ler emot dem. 

Inne i klassrummet syns det tydligt vilka som brukar umgås med vilka då det sitter ungefär fyra olika grupper på fyra olika ställen. Emmy och Caroline slår sig ner bredvid varandra och Ellen ger en gest för att få mig att slå mig ner bredvid henne. Jag ler tacksamt och sätter mig i samma stund kommer läraren in i klassrummet. 
- Vi har fått en ny elev in i klassen och jag tänkte att hon skulle få komma upp hit och berätta om sig. Alice? Säger hon och ser på mig.

Jag känner hur tystnaden blir ännu tystare och hur alla blickar riktats mot mig. med ett försök att inte se rädd ut ställer jag mig och går fram i klassrummet. Jag ställer mig med ansiktet mot min nya klass och öppnar munnen men ljudet vill inte ut. Jag harklar mig och försöker igen. 
- Hehe förlåt, jag är lite nervös. Säger jag och ler.
De andra ger ifrån sig ett litet skratt och jag fortsätter sedan. - Jag heter Alice. Jag är 17 år och flyttade precis hit från norra delen av stan. 
Jag pausar. - Det finns en sak som skiljer mig från de flesta i våran ålder. Jag har cancer. Och det kan vara viktigt för er att veta. 
Ingen säger något men jag kan se deras medlidande i ögonen medan jag tar promenaden tillbaka till min plats.

Efter sista lektionen när jag precis ska resa mig från platsen råkar då putta till en av killarna i klassen. 
- Förlåt. Säger jag och vänder mig emot honom.
- Det är okej. Alice var det va? 
- Ja.
- Fan vad du är modig, som vågar säga att du har cancer bara sådär blev helt paff, men du ser liksom, väldigt frisk ut.
- Jag vet, men cancern är inte så långt gången ännu. Och jag behandlas inte varje vecka, vissa veckor är jag vit som snö i hudfärgen och klen som bara den.  
- Tror du är lika fin då också. Jag heter Justin förresten. Säger han med ett leende innan han tar sina saker. - Vi ses Alice.