Alva Wilssons Bieber-experience
Kön var en liten bit från självaste ingången till arenan, vilket gjorde så att vi inte ens fick något tak över huvudet, och när kön väl flyttades närmre arenan så fick vi sitta i en stentrappa istället. Så där satt vi, på en kall, hård trappa, i blåst (och ett tag spöregn!!) med en ynka filt.
Vi träffade dock ett par väldigt snälla tjejer framför oss som vi fick låna en madrass av att ligga på ett tag, vilka hjältar ♡.
Då vi inte heller hade med oss några regnponchos så fick vi köpa en varsin soppåse att ha på oss, såg ganska kul ut...
Vi bytte dessutom om + kissade i en offentlig buske då det var för lång kö till toan i macken bredvid...
Vi spelade kort, sjöng Justin låtar, sminkade oss, åt massa mat och gick lite småpromenader ibland för att fördröja tiden, men fan så kallt det var. Trots all denna väntan så kunde jag fortfarande inte få in i mitt huvud att vi faktiskt skulle se Justin Bieber + hade Golden Circle biljetter. Det var liksom för bra för att vara sant. Vi försökte få GC biljetter förra gången han var i Sverige också men lyckades inte så vi fick istället A-sektion sittplatser istället, men denna gång lyckades vi äntligen! Men jag kunde som sagt inte fatta det, jag satt bara där utanför arenan och var inte ens nervös. När klockan började närma sig 17.30 så trängde sig flera stycken. Det kom folk som bara varit där i några minuter och ställde sig framför oss som varit där i minst 10 timmar... Kösystemet spårade till slut ur så våra siffror på händerna spelade inte längre någon roll, supertråkigt.
Men vi lyckades ändå komma nära scenen, med bara tre personer framför oss!!!!!!
Nu började nervositeten komma och hjärtat slog fort, men jag förstod fortfarande inte vad som faktiskt skulle ske. Förbanden uppträdde och var rätt bra, men precis som förra konserten så väntade jag bara på att dom kunde gå så Justin kunde kliva på. Tiden gick och till slut så var stunden inne. Lamporna släcktes och introt av Mark My Words startades. Det kändes som att tiden stannade till. All trötthet, hunger, kyla och irritation från dagens köande försvann helt. Det brutala trycket av folk i publiken försvann och dessutom allas skrik. Allting bara försvann för några sekunder, allt förutom Justin, som stod där - inte alls långt ifrån mig. Det skiljdes bara några få meter ifrån mig och min älskling, min Gud, min glädje sedan 2010. Det kändes overkligt och det kändes som att jag skulle svimma. Men jag hade lovat både mig själv och Rebecca att jag inte skulle svimma denna gång (då jag gjorde det efter hans förra vistelse).
Konserten fortsatte och blev dessutom bara bättre och bättre. Det kom flertals stunder då jag knappt kunde andas, inte bara pga trycket från publiken utan mest för att Justin många gånger stod och sjöng rakt ut mot oss, där jag stod, och jag flippa totalt. Jag tror att jag grät 99 % av hela konserten haha. Men det fanns så otroligt underbara människor runt om mig som hjälpte mig med andningen, fixade vatten från vakterna och frågade hur jag mådde, blev så glad, tack så himla mycket! Hela konserten var så fin, enligt mig mycket mer personlig än Believe konserten. Dessa låtar kom mer direkt från honom, från den han är. När han tog upp hela situationen som skedde i Norge och bad om ursäkt så ville jag bara upp och krama honom. Det gjorde så ont i hjärtat när han sa att han hellre hade uppskattat en fråga som "hur mår du?" istället för massa kameror rakt upp i ansiktet... Stackars, älskade Justin, han är ju trots allt bara en människa. Det blir lätt bortglömt ibland...
Jag tog nästan inga bilder alls under konserten, därav ett fjantigt collage med kassa bilder.
När Justin sedan var klar (tyvärr!!!) så fick jag stå kvar ett tag och bara hämta andan. När vi sedan lämnade arenan så gjorde vi det med både lycka och sorg i kroppen. Lycka för att en stor dröm precis hade gått i uppfyllelse men sorg för att det nu var över. Hela resan hem fortsatte att bestå av tårar och när jag till slut la mig i sängen vid klockan 3 så somnade jag nästan direkt. Dagen därpå var otroligt känslomässig, på något konstigt sett så kändes det som ett avslut på någonting. Jag vet inte om någon annan som läser detta kanske kan relatera? Men jag hade sett fram emot den här dagen så sjukt länge och därför kändes det typ tomt när det till slut var över... Jag vill bara dit igen. Och stå där, med Justin precis framför mig, med massa fina beliebers runtom mig och höra hans låtar spelas med oss andra i kör. Så mycket kärlek. Helt oslagbart. Oförglömligt.
Kan absolut relatera till att dagen efter var känslomässig, gick till skolan med gårdagens smink och allt svett haha.. Däckade så fort jag kom innanför dörren på natten och orkade inte bry mig att duscha sedan på morgonen. Väl i skolan klarade jag inte ens 5 minuter innan jag bröt ihop och jag grät så mycket att jag tillslut var tvungen att åka hem. Var en konstig känsla för var inners inne glad men samtidigt så ledsen.
