Justin Drew Bieber SWE - Sveriges största blogg om Justin Bieber!

VIKTIGT: Justin är inte känd ännu.

”Jag heter Alice, jag är 17 år och har cancer.” Jag har gått igenom meningen så många gånger så den fortfarande ekar i huvudet på mig. Hela morgonen har jag mumlat den för mig själv om och om igen. Och för varje ny gång jag säger de låter de ännu mer fel än gången innan. I morgon skulle jag behöva säga de - högt, inför alla de nya klasskompisarna. Jag ser inte ut att ha cancer, jag har tjockt brunt hår på huvudet, det är ett typiskt misstag man gör. När man ser en flintskallig tjej tänker man gensat "stackare", men det finns faktiskt de tjejer som trivs utan hår och de tjejer som har cancer och hår. Medan tankarna sjunker in och undrar hur den nya klassen kommer vara lutar jag huvudet mot nackstödet på bilsätet och följer vägen med blicken. I ögonvrå ser jag hur mamma tittar på mig. Min mamma, hon heter Miranda och fick mig som 18 åring, vilket gör henne till 35 år gammal. Hon har axellångt blont hår, blåa ögon och ett fläckfritt ansikte. Hon är egen företagare sedan några år tillbaka och har startat ett någorlunda berömt skivbolag. Hon driver även en cancerfond på sidan av jobbet och det är hennes passion, att hjälpa andra. I baksätet av bilen sitter min lillasyster Leah hon är 8 år gammal med brunt långt hår och bruna ögon. Leah är som vilken flickig flicka som helst, älskar rosa, hästar och dockor. Vi är inte helsyskon eftersom min pappa lämnade min mamma när hon fick reda på att hon var gravid. Leahs pappa är inte heller med i bilden, men det är för att han gått bort då han var med i en bilolycka när Leah bara var några månader. Sen dess har det varit vi tre, tills nu. Mamma har dejtat en kille, Mason, i några år och vi ska nu flytta in hos honom, och jag och Leah är helt okej med det.

Mamma svänger in på en lång uppfart och efter några sekunder skymtar ett hus bakom häcken. På trappan som leder till ytterdörren på det stora vita huset står Mason. Hans bruna hår ser ljusare ut än vanligt på grund av solen som ligger rakt på. Han ler stort när vi kliver ut ur bilen.
- Äntligen! Säger han och kramar om mamma sedan kramar han Leah och hälsar på mig.
- Flyttbilen kommer nog alldeles strax den också. Säger mamma och spanar mot uppfarten.
- Kom så går vi in och tar något till lunch så länge. Säger Mason och tar Leahs hand.

När vi kliver innanför dörren möts vi av en vitmålad hall med svarta detaljer, en helkoppspegel med svart ram tar upp väggen till höger tillsammans med kläd- och skoställ även de var svarta. Till vänster om ytterdörren är två vitmålade breda trappor, en som leder till övervåningen och en som leder till källaren. I det höga taket sitter en kristalkrona och lyser upp hela hallen och ger den en mjuk färg.
- Medan mamma och jag plockar fram kan ni alltid se er omkring, på övervåningen är era nya rum. 
Mason och mamma försvinner in i köket och Leah tar förtjust tag i min hand och drar med mig till övervåningen.

När vi kliver upp från sista trappsteget möts vi av ett sällskapsrum med en stor soffgrupp, bokhyllor och en liten hörna ser mer ut som ett kontor. Till höger om trappan ligger två sovrum, Mamma och Masons och Leahs. Hon blir stormförtjust i sitt ljusrosa rum och hinner stöka till allt innan jag hunnit svänga till vänster och öppnat min dörr. Jag möts av ett vitmålat rum. Mitt i rummet, står en dubbelsäng med två sängbord. Mitt emot sängen står en vit byrå med en tv på. Ovanför sitter tomma tavellister och väntar på mina tavlor. Väggen lägnst in i rummet är full av garderobsdörrar som går från golv till tak. Själva dörrens vägg är brydd med en helkropsspegel i shabby chic stil och bredvid står ett skrivbord även det i shabby chic, ovanför skrivbordet sitter tre hyllor för mina böcker. Jag är helt förtrollad av det fina rummet  och kastar mig på den mjuka sängen. Jag kravlar mig strax ur den och går mot garderobsdörrarna för att utforska hur stort det faktiskt är. Jag drar i lådor, kollar in detaljer i rummet och så vidare, jag är med andra ord helt bortkopplad från verkligheten och har därför inte hör hur mamma ropat att det är mat. Jag rycks ur den värld jag varit i av en knackning följt av mammas röst som sagt åt mig att komma och äta.

På kvällen

-Det här är nog din sista kartong Alice. Säger mamma och släpper ner den på golvet innan hon fortsätter. - Är du säker på att du orkar själv eller vill du ha hjälp?
- Jag orkar, jag tänkte bara packa upp kläderna sen titta på film. Okej?
- Ropa om det är något. 
Jag nickar och sjunker återigen i min lilla värld för att fortsätta packa upp kläderna ur kartongen för att sedan lägga dem på sängen och sedan hänga upp de, lägga det i lådor eller på hyllor.

En halvtimme senare är jag klar med kläderna och skjuter iväg de andra kartongerna till ett hörn av rummet. Jag tar min handduk som mamma lagt fram åt mig så jag ska kunna duscha och går för att göra just det. När jag kliver ur duschen virar jag handduken runt mig och går återigen till rummet. Jag kliver i pyjamasen och i byrån där tvn står har jag lagt i mina filmer i en låda. Jag väljer en och slänger mig sedan i sängen för att gosa ner mig. Mitt i filmen slår tankarna mig att i morgon börjar jag skolan. En ny skola. Jag suckar, imorgon måste jag säga den där meningen. Igen.
- Jag heter Alice, jag är 17 år och jag har cancer. Mumlar jag för mig själv innan jag hinner somna.

Första dagen i skolan. 

Mamma kör mig till skolan och jag säger hejdå innan jag hoppar ur bilen glad över att slippa ta bussen första dagen. När jag kliver in i den stora byggnaden möter en tjej upp mig nästan samma sekund och räcker fram handen.
- Hej, jag heter Emmy. Vi ska gå i samma klass.
- Hej, jag heter Alice. Säger jag förvirrad innan jag fortsätter. - Hur visste du att jag var den nya? 
Emmy rycker på axlarna. - Liten förort, så vi vet liksom redan vilka alla som går här är och då är det lätt att veta vem den nya är. Kom, jag följer dig till lektionen.
Emmy drar med mig och två andra tjejer kommer upp jämsides med oss.
- Det här är Alice. Säger Emmy och pekar på mig.
- Hej, jag heter Caroline och det här är Ellen. 
- Hej! Svarar jag och ler emot dem. 

Inne i klassrummet syns det tydligt vilka som brukar umgås med vilka då det sitter ungefär fyra olika grupper på fyra olika ställen. Emmy och Caroline slår sig ner bredvid varandra och Ellen ger en gest för att få mig att slå mig ner bredvid henne. Jag ler tacksamt och sätter mig i samma stund kommer läraren in i klassrummet. 
- Vi har fått en ny elev in i klassen och jag tänkte att hon skulle få komma upp hit och berätta om sig. Alice? Säger hon och ser på mig.

Jag känner hur tystnaden blir ännu tystare och hur alla blickar riktats mot mig. med ett försök att inte se rädd ut ställer jag mig och går fram i klassrummet. Jag ställer mig med ansiktet mot min nya klass och öppnar munnen men ljudet vill inte ut. Jag harklar mig och försöker igen. 
- Hehe förlåt, jag är lite nervös. Säger jag och ler.
De andra ger ifrån sig ett litet skratt och jag fortsätter sedan. - Jag heter Alice. Jag är 17 år och flyttade precis hit från norra delen av stan. 
Jag pausar. - Det finns en sak som skiljer mig från de flesta i våran ålder. Jag har cancer. Och det kan vara viktigt för er att veta. 
Ingen säger något men jag kan se deras medlidande i ögonen medan jag tar promenaden tillbaka till min plats.

Efter sista lektionen när jag precis ska resa mig från platsen råkar då putta till en av killarna i klassen. 
- Förlåt. Säger jag och vänder mig emot honom.
- Det är okej. Alice var det va? 
- Ja.
- Fan vad du är modig, som vågar säga att du har cancer bara sådär blev helt paff, men du ser liksom, väldigt frisk ut.
- Jag vet, men cancern är inte så långt gången ännu. Och jag behandlas inte varje vecka, vissa veckor är jag vit som snö i hudfärgen och klen som bara den.  
- Tror du är lika fin då också. Jag heter Justin förresten. Säger han med ett leende innan han tar sina saker. - Vi ses Alice.